Ännu en kamp om datorerna på Chalmers. Inte en dator finns att få tag på om man inte är i skolan minst halv nio istället för nio när vi egentligen börjar och utan dator kan vi inte komma vidare med projektet. Hela scenariot är minst sagt tröttsamt.

Hursomhelst hade jag tur idag. Jag kom inte förrän kvart i nio, men kunde då nästla mig in hos ettorna och få tag på vad jag gissar var den sista lediga datorn i huset. Jippie!

Tyvärr har dock min nya hobby (lära mig spela gitarr) gjort fingrarna alldeles ömma så varje slag på tangentbordet känns som ett slag på trubbiga spikar, men skam den som ger sig.

Ute strilar regnet och jag känner att det är dags för dagens första kopp med kaffe.

Hälsade en käck liten kille mig i köket i morse. Vi var ganska ensamma i skolan då de flesta uppenbarligen bestämt sig för att ta sovmorgon. Tur för mig eftersom det för en gångs skull fanns en dator ledig.

Många gånger har jag hört fördomar om oss arkitektstudenter (den kanske vanligaste är att vi arkitektstudenter inte ens kan lägga upp maten utan att göra det snyggt) och flera gånger har jag drabbats av ett akut behov av att småle när jag sneglat runt bland alla former av kreativ matuppläggning. Sakta har jag börjat inse att fördomen inte är helt uppåt väggarna.

Häromdagen insåg jag att den kreativa ådran i oss inte bara tar sig uttryck i lösningar för lunchupplägg. Kreativitetens strävan mot något nytt och förbättrat präglar tydligen även de mest traditionella sysslor som pepparkakshusbygge.

Nyligen annordnades en tävling där bästa pepparkakshus ska utses. Nedan kommer ett axplock av de bidrag som ställdes ut.

Fördomen verkar alltså ha ett uns av sanning i sig och även om jag ibland tvingas småle åt en del försök till nytänkande och vackra lösningar kan jag inte låta bli att förundras över andra, däribland ovannämnda pepparkakshus.

Fascinerat har jag beundrat dem, inte bara för skaparnas kreativitet utan framförallt för den tunna av tålamod de måste besitta. Själv håller jag mig borta från att bygga även det enklaste pepparkakshus som finns att köpa i de flesta av landets matbutiker. Jag har gjort det förr och vet att jag kommer bli tokigt frustrerad av klibbigt sockerlim som vägrar fästa på de till synes självförstörande väggarna.

Nej, all heder åt kreativa arkitektstudenter! ;)

Fy och usch för att gå upp på morgonen när det fortfarande är mörkt ute! Jag släpar mig från sängen till frukosten, men halvsover fortfarande. Efter frukosten släpar jag mig tillbaka till sängen. Jag vill sova mera!

Innan jag hann somna tog jag dock mitt förnuft till fånga. Idag är ingen bra dag att försova sig på, för idag är det kritik (examination), men är jag i skolan kan jag inte somna om, tänkte jag, gick upp ur sängen och direkt ner till bussen.

Så nu har jag suttit här i snart 40 minuter i väntan på att kritiken ska börja. Jag är inne på min tredje kopp kaffe, och således snart helt stissig. 

Trött och bedrövlig släntrar jag in i ritsalen. Tomt

Under en sekund eller två tänker jag, var är alla?, men sedan inser jag mitt misstag. Föreläsningen som skulle varit idag är inställd! Det vi fick veta redan i måndags, har jag redan förträngt... Suck...

"ja, ja" tänker jag, och går för att göra iordning lite kaffe. Till min besvikelse ser jag dock att kaffet är slut! Suck...

Härliga onsdag...

Till min egen förvåning visar det sig att jag har gröna fingrar (åtminstone ljust gröna). Min novemberkaktus har nämligen blommat för tredje året i rad!! Nästan tårögd av stolthet funderar jag på att föra in lite fler växter i hushållet. Något som blommar lite längre än några veckor om året kanske?

Så här i november känns varje kväll mörkare än den förra och vad är då mysigare än att tända lite ljus och njuta av en rykande kopp kaffe? Receptet för en helkväll som aldrig slår fel! Mmm...



För övrigt är jag nyvaccinerad och aningen mör i armen. Efter flertalet skräckhistorier om allt ifrån nervskador på ögonen till ansiktsförlamning är jag fortfarande skitskraj för att någon konstig biverkning ska kicka in. Men i takt med att sekunderna tickar känner jag mig allt säkrare. Håll tummarna för mig! :)

"Åh, en mjuk och behaglig säng skulle nog göra katterna lyckliga så här i den kalla vintertiden!" Tänker jag och plockar åt mig den tunga otympliga lådan från hyllan. Förväntansfull kånkar jag hem den och river ut innehållet på golvet.

Suck... Klädkällarens prylar var mycket jobbigare att skruva ihop än IKEAs och jag tittar i bruksanvisningen minst tre gånger innan jag tror på anvisningen om att jag ska använda en EGEN stjärnskruvmejsel! "Vilken tur att jag fick en rosa verktygslåda av Madelen och Linda i födelsesdagspresent för ett par år sedan", tänker jag, hämtar min rosa skruvmejsel och skrider nöjd till verket.

En stund senare lägger jag ömt tillbaka den rosa skruvmeseln i den rosa lådan och tittar stolt på den något sneda men fullt funktionella kattsängen som jag skruvat ihop. Varsamt placerar jag ut den på Stinas favoritsovställe (en hög byrå utanför köket) lyfter upp henne i sängen och väntar mig naivt ett glädjes spinnande till svar.

 

Stina tittar på mig som om jag kom från yttre rymden och hoppar grymtande ner från den fina nya sängen. Jag tittar frågande efter henne när hon tassar ut i hallen och breder ut sig på hallmattan istället. Konstigt tänker jag, men låter sängen stå ett par dagar och håller tummarna för att åtminstone någon utav katterna ska uppskatta min ont förvärvade skapelse, men ingen respons.



Tre dagar senare ger jag upp, flyttar ner sängen till en mer estetiskt tilltalande plats på golvet och låter byrån stå bar igen. Knappt dröjer det en timme innan kattskrället återigen intar sin favoritplats på byrån och spinner förnöjt.



Jag suckar och skakar på huvudet. Varför väljer man en bar och kall träskiva fram en mjuk och varm säng?

Hur underhöll sig människan innan TV:n fanns?

På fredagseftermiddagen hännde något med min TV och myrornas krig bröt ut på varje kanal. Vad gör man?

Jag rotade igenom garderoben efter mina dvd-filmer som knappt använts sedan de införskaffats och hittade en box med "Rena Rama Rolf". Kul tänkte jag och började plöja mig igenom avsnitten.

Tre dagar senare när jag kontinuerligt hörde introt spelas i mitt huvud och ofrivilligt flikade in Robert Gustavssons kommentarer i konversationer förstod jag att gränsen var nådd. TV:n måste lagas!

Desperat ringer jag till pappa som lovar att kika förbi med en miniTV som jag kan ha under tiden om vi inte skulle få igen den gamla. I väntan på min räddning plockar jag fram en gammal stickning för att få en paus från Rena Rama Rolf.

Ringklockan har aldrig låtit så ljuvligt som på måndagseftermiddagen när pappa kom med den nya TV:n. Väl inne slår vi på den gamla för att komma försöka sluta fred mellan myrorna och vad händer?

Självklart fungerar den gamla TV:n klockrent! Bilden är perfekt liksom ljudet och pappa och jag står mållösa framför den svarta burken med varsitt frågetecken ovanför huvudet.

När jag sansat mig kunde jag bara sucka av lättnad och leende slå mig ner i min brunblommiga soffa.

Äntligen kunde jag lägga min påbörjade stickning åt sidan och fylla eftermiddagarna med något vettigt igen!

Plötsligt känns det som om Kajsa och Stina bråkar både mer och allt häftigare än förut. Samtidigt blir de mer bekväma i varandras sällskap. Hela situationen känns väldigt förvirrande. Ena stunden jagar Kajsa en defensivt morrande Stina och nästa stund ligger de bara några decimeter ifrån varandra och myser i soffan. Jag fattar ingenting. Imorgon är det jag som ringer veterinären och ber om råd.

Det känns väldigt jobbigt att de inte kommer överrens för Stina är otroligt charmig! Imorse t.ex. hälsade hon mig godmorgon från handfatet på toaletten där hon låg och snusade. Hon såg så söt och malplacerad ut att jag var tvungen att ta några kort! 


                        



Hehe, hon är skön den katten. Mysig, kelsjuk och pratglad. Även om jag bara haft henne i en vecka har jag redan fäst mig vid henne och vill inget hellre än att Kajsa och Stina ska komma överrens. Hoppas att veterinären kan ge mig några tips.

I övrigt har jag haft en fruktansvärt händelselös dag, men det behövdes efter helgens alla kalas. Igår fyllde syrran 20 år och jag hade planerat ordentligt för årets present. Det var extra svårt att hitta något som hon önskade sig då hon redan köpt allt hon ville ha innan man visste om att hon ville ha det, så jag chansade och köpte en kattunge med tillbehör som låda, klöspelare, kattsand m.m.

Chansningen slog rätt och syrran blev överlycklig. Åh vad jag älskar att ge bort presenter! Här kommer en bild på det lilla knytet...

Vår nuvarande kurs skiljer sig helt från vår föregående på så sätt att nu har vi faktiskt tid att äta lunch! Det känns skönt och konstigt på samma gång. Skönt för att jag kan slappna av, njuta och ta till mig nya kunskaper och konstigt för att jag plötsligt har en ouppbokad timme i schemat som jag inte vet hur jag ska förvalta.

Det konstiga är att ju mer tid jag har för att vila och rekreation desto tröttare blir jag!







Igår kände jag en konstig värk mellan skulderbladen, men tänkte att det säkert berodde på att jag sovit konstigt. Idag finns värken fortfarande kvar. Otroligt irriterande! Nu har jag smörjt in halva ryggen (eller åtminstone så långt jag når) med zon och håller tummarna för att värken minskat till i morgon.

På lördag är det sedan dags för lillsyrrans 20-årskalas. Jag älskar kalas! Mest för att jag älskar att se hur lyckliga folk blir av presenterna de får. Särskilt roligt är det när jag lagt ner mycket jobb bakom en present och får se att den uppskattas. Det ska bli roligt att se vad syrran tycker om årets present. Spännande!